All tacksamhet går till Linje 14.

Ligger i ett litet rum, i en liten säng, i en varm famn. Lyssnar på Arctic Monkeys och känner mig som 14 år igen. Skrattar, skämtar och ler. Pussas, kramas och säger fina ord. Nynnar och sjunger.
"Nu blir vi så som din mamma sa... sitter och sjunger ihop" Som två musiknördar.
Det är löjligt. Förfärligt löjligt alltihop. Men det är så äkta och sant. Det är en en saga för god för att vara sann. Det är ofattbart. Men det är fakta. Och jag är så glad. Så glad. Och så kär. Äcklig och löjlig, och kär.