Jag är en trygg otrygg tjej!

Jag har inte koll på tiden längre. Eller så har jag helt tappat konceptet!
Dagarna bara går och nu är jag helt plötsligt i en ny era av livet. Jag har startat ett nytt liv. Har börjat om från början. Eller är det så här livet ser ut?
Man bryter vanor och ovanor. Man kliver ut ur sin trygghet och sin hemska fasad. Man gör saker som får en att känna sig som sig själv. Man stuntar i sin trygghet och man är glad. Glad mitt i allt kaos. Man lever lite på gränsen av världens ände.
 
Jag har avslutat en utbildning som gav mig enorm glädje i själen. Jag levde mitt privatliv i kaos och osäkerhet. Men dagarna spenderade jag i tryggheten, lyckan och glädjen.
Jag spenderade dagarna med det som jag vill spendera mitt liv med. Teatern, musiken och männsiskor man kan känna sig som sig. Man är sigsjälv hela tiden.
Den glädjen som kommer med att få vara sig själv, hoppas jag alla får känna nån dag.
Det är inte alls som man tror när man upplevt det. Man går runt och tror att man har det så bra, att man gör det man vill göra. Att man är den man faktiskt är - tills den dagen då man slänger bort allt det och inser att man inte alls har det bra, att man inte alls gör det man vill göra och att man inte alls är sig själv. Man var bra trygg med situationen, inte med sig själv.
 
Men nu är det tvärtom. Nu är jag otrygg i situationen, men trygg med mig själv. Och jag har aldrig kännt en sådan lättnad i bröstet.
Även om jag är arbetslös, fattig och har ett hyreskontrakt som går ut om 5 månader.
 
För jag har annat än det som man behöver.
Jag har möjligheter. Jag har möjligheter att förändra. Vilken frihet!

För när jag får mitt jobb och jobbat i tre månader, då kan jag börja söka lägenhet igen.
Då kan jag hitta en riktig lägenhet som inte är i en bunker, ihoptryckt med en massa fattiga ungdomar.
Då kan jag göra saker som jag just nu bara kan drömma om.

Och vid min sida så har jag den personen som är bäst för mig.
Nån som ser till att saker och ting blir gjorda, nån som stöttar mig när jag behöver stöd, nån som ger mig en kram, uppskattar allt jag gör, får mig att skratta, får mig att kämpa, som säger till mig när jag behöver bli tillsagd, som säger "vi klarar allt - tillsammans, glöm inte det."
För jag glömmer sådant. Jag vill klara mig själv, jag behöver ingen hjälp, jag är stark.
Och visst, det är jag. Men jag klarar inte allt ensam. Jag behöver min vapendragare, min bästa vän.
 
Och en sak till.
Jag borde skriva oftare i bloggen. Annars blir allt så långt. Och helt ostrukturerat.
 
HA EN GLA DAG.
TJOHEJ TJOBALOBALA!
 
/ En glad och trygg otrygg tjej!!! :D