A is for Action

I tisdags hade jag och Jens årsdag.
Att vi har varit ett par i två år känns jätteknasigt! Tiden går så fort att man blir rädd.
Två år är lång tid, tycker jag! Ändå är jag så kär i den killen att jag fortfarande blir helt fnittrig av att bara föreställa hans söta ansikte i mitt huvud. Jag kan säga att jag har förändrats som person, till det positiva, sen jag fick äran att dela mitt liv med honom.

 

Och att man lärt känna varandra utan och innan. Och att man trots en persons brister står ut med varenda liten sekund man spenderar tillsammans. Att han står ut med mitt griniga, stökiga och virriga jag. Att jag står ut med hans städmani som gör så att alla mina saker försvinner och aldrig hittar tillbaka.
Visst gnälls det och tjaffsas när dessa sidor kommer fram. Men det som är så bra med oss är att vi låter varandra få vara sura en stund för att sen när tiden är kommen, prata ut om det och sen blir allt som vanligt igen.

 

Hur jag hittat hem och funnit mig själv i hans trygga och genomsnälla själ. Hur roligt vi har tillsammans. Hur ärliga och öppna vi kan vara mot varandra. Hur självsäkra vi kan vara i varandras sällskap. Hur vi lyfter upp varandra när vi hamnat under jorden. Hur vi ler när vi ses för första gången under dagen. Hur söt en människa kan vara i nyvaket hår och sov-svullna läppar. Hur fina vi är tillsammans. Med vårat bruna hår, våra späda och långa kroppar. Ögonfärger som lyser genom de långa mörka ögonfransarna. Att kunna gråta och skratta inför varandra.